varför är det så jäkla jobbigt och inte veta vad man ska känna.. måste man känna något hela tiden?

för just under de senaste veckorna har jag bara viljat gråta, skrika, skratta och vara helt obrydd samtidigt, men jag vill bara ha en av dessa känslor. Men vilken av dom skulle göra så att jag mår bra? eller snarare vad som skulle göra bäst för mig. 

Att konstant ha den oron i mig att någonting dåligt ska hända är det värsta som finns. Att behöva kliva upp på morgonen och möta sitt egna asikte i spegeln. att behöva ta sig till ställen som man helst skulle vilja undvika. 

jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag vet inte hur jag ska bete mig.
om du bara kunde leda mig vägen och visa mig hur jag ska göra för att allting ska bli lättare.
att du ska kämpa för mig  lika mycket som jag kämpar för dig. Eller om du kämpar.. iallafall visa mig vad du kämpar för. För detta leder ingenstans..

 

Just nu mår jag så jäkla dåligt psykiskt, inombords.. jag vet inte hur bra det syns utombords, men den som borde märka det som mest märker det verkligen inte. Att alltid behöva gå med ångest och oro i kropp och själ sliter på min hälsa.

Jag kan varken sova eller fokusera mig ordentligt på mitt skolarbetet. När jag väl försöker kommunicera så bryter jag bara ihop. Jag försöker säga hur jag känner och jag försöker övertala mig själv om att allting kommer att bli bra.. men hur ska det kunna bli bra om du inte ens försöker och förstå mig? Du vill inte ens lyssna på mina ord. och väl när du lyssnar så kan du inte låta bli att bli arg. Jag klarar inte av det här. Jag vill kunna älska dig. Men jag behöver din kärlek tillbaka. Jag kan inte bara ge och ge och inte få någonting tillbaka. Jag vet inte ens om jag kan skilja på sanning eller lögn längre för hur du än säger det så får det mig aty tveka. Jag mår jätte dåligt av att skriva det här. Men detta är ända sättet för mig att tänka på någonting annat och faktiskt få mig själv att inte gråta.

Hur fan kan man få någon att må såhär dåligt utan att märka av det...