Lögner får mig att vilja skada någon!

Hur man än vrider och vänder på det så kommer den talade lögnen bli saning tillslut.
jag vet inte hur man får någon att tala sanning, men jag vet när någon ljuger, vad exakt den ljuger om det vet jag inte.. Men ställer jag en fråga så ser man om den försöker säga någonting lämpligt istället för sanningen. ska jag vara helt ärlig så blir jag mer arg över den medvetna lögnen än den omedvetna sanningen!

varför ens ljuga? speciellt till någon som kan hela dig. 
jag mår ju verkligen inte bra av det och jag känner bara att jag vill sätta en kudde mot mitt ansikte och bara skrika, eller slå knytnäven genom vägen. Bara för att göra av med ilskan och frustrationen.
jag vet ju att du ljuger, varför då inte bara säga sanningen efter att jag redan kommit på dig med att faktiskt ljuga.. Sedan att du börjar med sanningen men inte avslutar den utan kommer på en extra lögn för att jag inte ska veta allting, hmm.. gissa vad, jag vet mer än hälften, plus att du ljuger dom sista meningarna, hjälper mig på vägen till sanningen! 
Jag må vara galen, men jag blir galen av frustrationen att veta någonting som du vet som jag inte vet. Jag blir galen av att du låter sanningen glida förbi ditt huvud och istället spy ut en massa lögner. jag blir galen av att se ditt ansiktsuttryck ändras när jag sagt att "jag vet att du ljuger". jag blir galen av att höra någonting som jag inte vill höra istället för att faktiskt höra det jag borde få höra!
du gör mig galen! frustrationen i mig kokar, jag vet inte vad jag ska göra och "förr eller senare så exploderar jag".